Ljusterö med omkringliggande öar - en kulturhistorisk hembygd


Ljusterö nämns i skrift redan 1322 som Sudhralyustra i betydelsen ”södra ljuster”. Södra ljuster har förklarats med att Ljusterös två sydligaste spetsiga uddar liknar formen av ett ljusters spetsar med hullingar, utan att en källa uppgivits. På 1300-talet fanns inte den typen av noggrant uppmätta kartor, speciellt inte i skärgården, som krävs för att se likheten med ett ljusters form. Därför är den förklaring osäker. Ljuster var förr i tiden ett vanligt fångstredskap för fisk, speciellt för ål, vilket ligger närmare till hands som förklaring till namnet.



Inner- och ytterskärgård


Ljusterö med omnejd är en unik del av Roslagens skärgård med generationer av fastboende både på själva Ljusterö och på öarna runtomkring. Det geografiska läget - som en barriär mellan inner- och ytterskärgården, gjorde att båttrafiken in till Stockholm var en naturlig del av dåtidens infrastruktur. Det gav ön en rik handelshistoria som i forna tider då skärgårdsborna försörje staden med fisk, ved och sand.



Jakt, jord och fiske


Ljusterös äldsta historia och kultur präglas av näringarna jordbruk, jakt och fiske.  Genom närheten till fiskerika vatten var fisket under lång tid en mycket viktig del i befolkningens försörjning. När skogen successivt röjdes förvandlades den till odlingsbar mark och  jordbruket kom att svara för huvuddelen av försörjningen.


På 1600-talet fanns 16 byar på ön, ett relativt högt antal för en så pass liten ö som Ljusterö. Genom att människorna kunde kombinera skogs- och jordbruket med fisket fick de inkomst året om. En stor del av den fisk som såldes i Stockholm kom, på den tiden, från Ljusteröfiskare. Även sand såldes och fraktades in till stadsborna i så kallade sandkilar. I Laggarsvik på södra Ljusterö kan man tydligt se spåren efter sandförsäljningen i sandtagen.


Ljusterö har varit bebodd länge, trots att det på grund av inlandsisen var betydligt mindre fast mark i skärgården förr. Under 1800-talet skapade landhöjningen en sammanhängande ö av de tidigare Norra Ljusterö och Södra Ljusterö.   



Spår från järnålder och vikingar


Vid Sillinge gård på norra Ljusterö hittades, 1923, ett par vikingatida guldarmringar som troligen härrör från Gotland. Det är det största fyndet i Uppland från den tiden, vilket också tyder på att Ljusterö redan på vikingatiden kan ha varit en befolkad och betydelsefull plats.


I byn Bolby på södra Ljusterö fanns en storhög på ca 20 meter i diameter. Under slutet av 1800-talet grävdes den ut, dock utan några fynd, för att man ville dra en väg över platsen för högen. Det finns flera gravar vid Bolby och det kan ha legat en viktig boplats där under järnåldern. Det är relativt ovanligt med så stora bosättningar ute i skärgården, men Ljusterö har ett flertal. Majoriteten av dem har legat på norra ön.


Under 1600- 1700- och 1800-talen var både Södra och Norra Ljusterö mycket folkrika.



Havsnära kulturmiljö


Hela skärgården rymmer stora värden när det gäller natur och kulturmiljö. I skärgården har man brukat sin mark med mycket traditionella och småskaliga metoder långt in på 1900-talet. Detta har gett skärgården en mycket speciell karaktär. Idag finns i princip ingenting kvar av det traditionella skärgårdsjordbruket och många ängsmarker och strandängar har växt igen.


Östra Lagnö är en av de få platser i ytterskärgården som man kan nå med bil, då Västra och Östra Lagnö sträcker sig som en lång kil från Ljusterö ut i havsbandet med milsvid utsikt. Ljusterö, särskilt Östra Lagnö, har frekvent besökts av flera konstnärer, däribland Albert Engström, Verner von Heidenstam och Bruno Liljefors. Albert Engström skrev till och med sina memoarer om flera episoder från sin vistelse på ön.



1800-talets sommarnöjen


På södra Ljusterö finns Marums gård, ett säterig som uppfördes på 1700-talet och då var den störska höproducenten.  Marums gård drivs i privat ägo. Andra säterier på ön var Hummelmora och Väsby.  Genom  Laga skiftet 1827 slogs många av gårdarnas marker ihop och nya marker odlas upp. Detta resulterade i en mängd nya torp och små hemman på Ljusterö. Under mitten av 1800-talet började förmögna stockholmare bygga sommarnöjen ute i skärgården.


Med tiden insåg allt fler markägare ute i skärgården att de kunde tjäna pengar på att sälja obrukbar mark i strandlägen till sommargästerna. Detta gjorde att sommarbebyggelsen vid strandkanterna i skärgården växte snabbt, bland annat i Linanäs. På Ljusterö finns många välbevarade sommarvillor från 1910- och 1920-talen, framförallt i Gärdsvik och i Stensvik.



Skärgårdspensionaten tid


Skärgårdsintresset spred sig snabbt även till de mindre bemedlade klasserna, varav många inte hade råd att bygga sig ett eget hus. De familjerna hyrde då ofta in sig hos skärgårdsbefolkningen. Detta ledde också till att många pensionat öppnades i skärgården. Två av de mest kända var Rastaborg i Linanäs på Ljusterö och Västra Lagnö Havsbad.


Den sistnämnda nu omvandlats till bostadsrätter. En av byggnaderna uppfördes ursprungligen på Djurgården, som en paviljong under Stockholmsutställningen 1897. Den monterades ner och flyttades till Västra Lagnö där den uppfördes 1907.  



Ångbåtstrafik från 1862


Ångbåtstrafiken till Ljusterö började  25 juli 1862, med hjulångaren "Ljusterö" som anlöpte Ugglan, Vadholma och Siarö. År 1870 kom den första "Östanå"-ångaren i trafik till bland annat Vadholma och Gärdsvik.  1877 inleddes regelbunden ångbåtstrafik till bryggorna Stensvik, Hummelmora, Anneberg, Nolvik, Hästede och Lagnösund på Ljusterös östra sida och på Östra och Västra Lagnö.



Från socken till kommun


Ljusterö med omkringliggande öar ingår sedan 1869 i Ljusterö socken, från att tidigare varit uppdelad i Norra Ljusterö församling och Södra Ljusterö församling. Landskommunen uppgick 1967 i Österåkers landskommun, vilken 1974 uppgick i Vaxholms kommun. 1983 bröts Österåkers ut för att bilda Österåkers kommun. Ljusterö församling ingår sedan 1998 i Ljusterö-Kulla församling.


Under 1950- och 60-talet upplevde skärgården en kraftig avfolkning, vilket ledde till att mycket av den äldre bebyggelsen allt mer togs i bruk som sommarhus. På sommaren växer öns folkmängd tilll ca 30 000, mot de året runt boende på ön om ca 1 700.


Hem Aktuellt Bli medlem Muséerna Publikationer Kontakt Om föreningen Stiftelsen Länkar